Kullerstensbelagd gata i Le Marais, med sina förgångna tiders palatsliknande herrgårdar
Den stenlagda gatan i Marais är en väg belägen mitt i Maraiskvarteret, i Paris 4:e arrondissement. Den förbinder Rue de Rivoli med Rue des Francs-Bourgeois, vars förlängning den utgör via Rue Payenne. I Maraiskvarteret bör man också se Rue des Rosiers och Place des Vosges, där Victor Hugos hus finns.
Namnets ursprung till Den stenlagda gatan i Marais
År 1235 fanns redan den del som sträcker sig mellan Rue du Roi-de-Sicile och Rue des Francs-Bourgeois och bar namnet "Rue du Petit-Marivaux".
Omdöpt 1406 till "Rue du Petit-Marais", sedan "Rue Marivaux", ersattes namnet omkring 1450 av "Rue Pavée-au-Marais", och slutligen helt enkelt "Rue Pavée". I slutet av 1900-talet kunde man ännu läsa, på den jämna sidan, "Rue Pavée au Marais".
Andra "paved streets" i Paris har fått liknande namn: på vänstra stranden fanns till exempel en "Rue Pavée" redan 1300, innan den blev "Rue Pavée-Saint-André-des-Arts".
Märkvärdiga byggnader och minnesmärken på Rue Pavée du Marais
Gatan var en exklusiv paradgata kantad av magnifika stadspalats (Hôtel de Brienne, Hôtel de Savoisy), av vilka endast Hôtel d’Angoulême återstår, beläget på adress nr 24 och idag hemvist för Bibliothèque historique de la Ville de Paris.
På nr 10 står en synagoga, uppförd 1913 av den parisiske arkitekten Hector Guimard (känd för sina metroingångar) i jugendstil. År 1941 sprängdes byggnaden i luften av antisemitiska kollaboratörer under den nazistiska ockupationen. Efter att ha restaurerats är denna ortodoxa, icke-konsistoriala bönlokal inte tillgänglig för allmänheten.
På nr 11 och 13 står ett vackert herresäte (portalen i Louis XIII-stil på nr 11 och i Louis XV-stil på nr 13), uppfört av Mansart de Jouy (1737). Det revs 1404, men återuppbyggdes 1517 av Morlet de Museau, rådgivare till kungen, och var därefter residens för hertigen av Norfolk, Englands ambassadör 1533, samt för amiralen de Brion (1543), som var François I:s följeslagare under dennes fångenskap. Huset, då kallat "de Loiraine", tillhörde Charles III, hertig av Lothringen.
Efter att ha köpts av François Dauvet, president i parlamentet, styckades byggnaden upp. Idag inrymmer den en strikt religiös judisk skola, yeshivan Yad-Mordechai, där Torastudier bedrivs enligt Halacha och där kippa och tsitsit bärs.
På nr 12 låg det lilla Brienne-hotellet, tidigare kallat Chavigny-hotellet, som inlemmades i fängelset Petite-Force under Jacques Neckers ämbetstid. François Denis Tronchet (1726–1806), senatens president och Louis XVI:s advokat, bodde och avled där. Union Compagnonnique, grundat 1875 av Agricol Perdiguier, etablerade sitt högkvarter här och samlade, enligt en unik ritual, kockar, slaktare, bagare, förgyllare, skulptörer med flera.
Nr 16–22 på Rue Pavée i Marais motsvarar platsen för det tidigare fängelset Petite-Force. Dess rivning i början av 1800-talet möjliggjorde anläggandet av Rue Malher.
Madame Denis, född Marie Louise Mignot, Voltaires niece och hans älskarinna, bodde på Rue Pavée.
Ett kloster för unga flickor, kallat « Nouvelles catholiques », inrättades på gatan 1647 innan det flyttade till Rue Sainte-Anne och upplöstes 1790.
Bibliothèque historique de la Ville de Paris vid nr 24 på Rue Pavée
På adressen nr 24 ligger Hôtel d’Angoulême-Lamoignon (tidigare Hôtel d’Angoulême) som hyser Bibliothèque historique de la ville de Paris (Paris stads historiska bibliotek). Dess planer beställdes 1559 av François de Pisseleu, abbot av Saint-Corneille nära Compiègne. Från 1584 blev Diane de France, kung Henrik II:s dotter, den nya ägaren. Hertiginnan av Angoulême bodde där fram till sin död 1619.
År 1650 såldes hotellet till Guillaume de Lamoignon, Paris parlamentets förste president, som lät renovera det genom arkitekten Robert de Cotte. År 1867 bodde författaren Alphonse Daudet där och det blev centrum för litterära sällskapsliv. Kommunisten Marie La Cécilia bodde där under slutet av sitt liv 1893.
