Montmartres begravningsplats, plats och celebriteter inom konstvärlden

Montmartres begravningsplats, officiellt kallad Nordbegravningsplatsen, öppnade 1825. Den är den tredje största begravningsplatsen i Paris, efter Père-Lachaise och Montparnasse. Den täcker en yta på 11 hektar.
Montmartres begravningsplats exceptionella läge
Belägen på sluttningarna av Montmartrehöjden erbjuder begravningsplatsen en höjdskillnad på 20 meter och en enastående utsikt över huvudstaden. Här finns 21 500 gravar under skuggan av nästan 800 träd – 38 olika arter, främst lönnar, med inslag av hästkastanjer, lindar och tujer.
Begravningsplatsens ursprung
Under revolutionen betraktades begravningsplatserna som kyrklig egendom. Genom lagen den 15 maj 1791 nationaliserades de (som nationell egendom). Resultatet blev att den tidigare församlingskyrkogården i Montmartre, "Calvairekyrkogården", blev kommunal egendom (oberoende av Paris). Den stängdes under denna oroliga tid.
Det var troligen efter stängningen av denna gamla begravningsplats som idén om den stora Nordbegravningsplatsen föddes. Den valda platsen motsvarade tidigare stenbrott i Montmartre, kända för sin gips som omvandlades till gips och användes flitigt i huvudstaden.
Montmartres begravningsplats historia
Den kallades i tur och ordning, beroende på läge, för "Barrière Blanche-begravningsplats", sedan "begravningsplats under Montmartre", "Repsfältet" och slutligen "Montmartres begravningsplats".

Denna nya begravningsplats öppnade 1795 (främst från 1798). Det var då endast en liten inhägnad anlagd på platsen för tidigare övergivna stenbrott. Redan snabbt överbefolkad genomfördes omfattande utjämningsarbeten och en utvidgning av denna "provisoriska" begravningsplats under restaurationen. Den öppnade officiellt den 1 januari 1825.

Montmartres begravningsplats införlivades med Paris 1860, då Montmartre kommun annekterades av staden Paris. Begravningsplatsen har också blivit historisk på grund av de många framstående personer som vilar här. Den är dessutom skyddad som historiskt minnesmärke. Ingången ligger vid 20, avenue Rachel, i 18:e arrondissementet, vid Montmartrehöjden.

Montmartres begravningsplats är den tredje största i Paris (liksom Batignolles begravningsplats), efter Père-Lachaise (i nordöstra Paris) och Montparnasse (i sydvästra Paris). Den täcker en yta på 10,48 hektar. Cirka 500 personer begravs här varje år.

En annan särskildhet: Montmartres begravningsplats genomkorsas av Pont Caulaincourt, en järnbro uppförd 1888 som väckte många kontroverser vid uppförandet.
Problemet med Paris begravningsplatser (inom stadsgränsen)
"Det finns verkligen inte tillräckligt med plats i själva Paris", konstaterar en änkeman. Staden Paris, som förvaltar de 14 begravningsplatserna inom stadsgränsen, administrerar också 6 begravningsplatser i Parisförorten. Ändå räcker det inte. Resultatet: priset på gravkoncessioner för familjer utan gamla anknytningar till huvudstaden är mycket högt.

Familjerna uppmuntras också att begrava sina avlidna i landsorten (i kommunen där de har ett fritidshus, till exempel) eller att välja kremering (mindre vanligt i Frankrike än i många andra länder).

På kommunens sida vidtar förvaltningen fler "återtaganden av eviga gravrätter", men det är en lång process (över 10 år), eftersom man måste kontrollera att det inte finns några familjemedlemmar under flera decennier. Samtidigt utfärdar man nya gravrätter som inte är eviga, begränsade till 10, 20 eller 30 år.

Därför är det intressant att dö när man har åtminstone lite berömmelse.
Kändisar begravda på Montmartrekyrkogården
De är många under de nästan 200 år som denna kyrkogård har funnits. Vissa, berömda i sin tid, är idag bortglömda. Nedan hittar du en ofullständig lista.

Om du besöker kyrkogården, glöm inte att be om en gratis karta i receptionen. Där hittar du platserna för alla de kändisar som vilar där. Du kan också titta på dessa två dokument i galleriet till detta inlägg (de två sista bilderna).

Montmartrekyrkogården hyser ett stort antal författare, skådespelare, musiker, dansare och konstnärer i allmänhet. Vissa gravar är särskilt välbesökta, bland annat sångerskan Dalidas.

André-Marie Ampère (1775–1836)

Claude Autant-Lara (1901–2000)

Michel Berger (1947–1992) & France Gall (1947–2018)

Hector Berlioz (1803–1869)

Marcel Boussac (1889–1980)

Jean-Claude Brialy (1933–2007)

Camondo

Guy Carcassonne (1951–2013)

Pierre Cardin (1922–2020)

Jean-Baptiste Charcot (1867–1936)

Jean-Martin Charcot (1825–1893)

Jacques Charon (1920–1975)

Véra Clouzot (1913–1960) och Henri-Georges Clouzot (1907–1977)

Dalida (Yolanda-Cristina Gigliotti, kallad) (1933–1987)

Damen med kameliorna (Rose Alphonsine Plessis)

Edgar Degas (1834–1917)

Théophile Delcassé (1852–1923)

Émile Deutsch de la Meurthe (1847–1924)

Alexandre Dumas den yngre (1824–1895)

Marie Duplessis (1824–1847)

Jacques Fabbri (1925–1997)

Georges Feydeau (1862–1921)

Alain Feydeau (1934–2008)

Léon Foucault (1819–1868)

Charles Fourier (1772–1837)

Alexandre-Évariste Fragonard (1783–1850)

Jean-Honoré Fragonard (1732–1806)

Michel Galabru (1922–2016)

Edmond de Goncourt (1822–1896)

Jules de Goncourt (1830–1870)

Amédée Gordini (1899–1979)

La Goulue (Louise Weber) (1866–1929)

Lucien Guitry (1860–1925)

Sacha Guitry (1885–1957)

Jean Hamburger (1909–1992)

Louis Jouvet (1887–1951)

Margaret Kelly (1910–2004)

Eugène Labiche (1815–1888)

Michael Lonsdale (1931–2020)

Francis Lopez (1916–1995)

Mary Marquet (1894–1979)

Jeanne Moreau (1928–2017)

Jacques Offenbach (1819–1880)

Rose Alphonsine Plessis (1824–1847)

Juliette Récamier (1777–1849)

Ernest Renan (1823–1892)

Dick Rivers (Hervé Forneri, kallad) (1945–2019)

Jacques Rivette (1928–2016)

Charles-Henri Sanson (1739–1806)

Henri Sanson (1767–1840)

Henri-Clément Sanson (1799–1889)

François Truffaut (1932–1984)

Alfred de Vigny (1797–1863)

Pierre Waldeck-Rousseau (1846–1904)

Louise Weber, kallad "La Goulue" (1866–1929)

Émile Zola (1840–1902)