Teatern på Champs-Élysées, ett måste för klassisk musik

Teatern Champs-Élysées ligger på 15 avenue Montaigne i Paris 8:e arrondissement och invigdes den 2 april 1913. Den ligger i omedelbar närhet av Champs-Élysées.
Teatern Champs-Élysées och dess oortodoxa ägare
Konstigt nog: Teatern Champs-Élysées, som är en privat teater, har sedan 1970 varit i ägo av Caisse des dépôts et consignations (en offentlig bankinstitution som bland annat finansierar offentliga investeringar). Denna institution äger fastigheten (15 avenue Montaigne, inklusive restaurangen Maison Blanche och kabaré-restaurangen Le Manko) och är dess främsta mecenat för att säkerställa teaterns ekonomiska balans.
Byggnaden, uppförd 1913 i en stram och rigorös stil, anses vara ett av de första representanterna för Art déco inom arkitektur. Dess arkitekter var Auguste Perret, Antoine Bourdelle och Henry Van de Velde.
En teater, tre salonger
Byggnaden rymmer egentligen tre salonger: Théâtre des Champs-Élysées (1 905 platser), Comédie des Champs-Élysées (601 platser) och Studio des Champs-Élysées (230 platser).
Teaterns inredning omfattar några av Bourdelles verk (brons och fresker). Maurice Denis skapade dess takmålningar (1910–1912): *La Danse grecque*, *L’Opéra*, *La Symphonie*, *Le Drame lyrique*, åtskilda av medaljonger som illustrerar *Le Chœur*, *L’Orchestre*, *La Sonate* och *L’Orgue*. Även konstnärerna Édouard Vuillard, Ker-Xavier Roussel, Jacqueline Marval och Raphaël Drouart bidrog till inredningen.
Kuriosa: Den 16 december 1994 beslutade Conseil d’État att den 1 000 m² stora påbyggnaden för restaurangen, som delar byggnad med teatern, krävde bygglov och inte bara en anmälan om arbeten. Detta har aldrig genomförts. Restaurangen existerar därför fortfarande inte administrativt.
En central plats för klassisk musik
Tillsammans med Salle Pleyel, Cité de la musique och Salle Gaveau är Teatern Champs-Élysées en central plats för klassisk musik i Paris. Den har gästats av många utländska symfoniorkestrar. Orchestre national de France har för närvarande sin hemvist här.
Det var i denna salong som två världspremiärer väckte skandal: den första var premiären av Igor Stravinskys *Våroffer* den 29 maj 1913, dirigerad av Pierre Monteux, vilket väckte upprörda känslor. Åskådarna kom till slagsmål. Den andra var premiären av den första musikaliska verket med ”blandad” instrumentation (för instrument och elektroakustiska anordningar): Edgard Varèses *Déserts* den 2 december 1954, med Pierre Henry för de magnetiska banden och Hermann Scherchen som dirigent. Chocken som orsakades av interpoleringarna framkallade visslingar, skratt och burop. Skandalen var jämförbar med den som *Våroffer* orsakade 41,5 år tidigare.
Många år senare, den 26 april 2012, snubblade Kurt Masur, inbjuden att dirigera Orchestre national de France (vars hedersdirigent han var) på Teatern Champs-Élysées, under en direktsändning i France Musique. Han föll bakåt på scenen, trots en skyddsräcke, och landade framför de främsta raderna i publiken. Han fördes i ambulans till Hôpital Georges-Pompidou, där undersökningar visade att skadorna var lindriga.
Joséphine Baker, *La Revue nègre* och Teatern Champs-Élysées
År 1925, på grund av ekonomiska svårigheter, omvandlades den stora salongen till en varieté och började i oktober visa en ny attraktion: *Black Birds* och dansarna från *La Revue nègre*. Bland dem fanns en ung svart kvinna, nätt klädd i en grön fjäderkjol, med kortklippt hår som var kammat bakåt – det var dansösen Joséphine Baker.
För vissa var detta en skandal. Journalisten Robert de Flers skrev: »Man återvänder till apan snabbare än man klättrat ner från den.« Men Baker hade sina beundrare. Bland dem fanns konstnären Pablo Picasso, som gjorde henne känd över hela Europa.
Född i Saint-Louis i Missouri, av en vit mor och en svart far, transcenderade Joséphine Baker sin bakgrund genom dansen.

Den andra salongen i teatern: Comédie des Champs-Élysées
Teatern invigdes den 3 april 1913 med uruppförandet av *L’Exilée* av Henry Kistemaeckers, följt av revyn *En douce* av Jean Bastia med Mistinguett. År 1914 återuppfördes *L’Annonciation faite à Marie* av Paul Claudel, regisserad av Lu. Sedan dess har teatern varit dedikerad till komedier.
I juli 1926 visades i Frankrike den första franska föreställningen av den tyska filmen *Les Aventures du prince Ahmed* av Lotte Reiniger, ett banbrytande verk inom animationsfilm.

Studio des Champs-Élysées: en experimentell teaterscen
År 1923 beslutade direktören Jacques Hébertot att omvandla Galerie Montaigne – där utställningar hölls (bland annat den första tillägnad Modigliani och de första dadaistiska manifestationerna) – till en scen för experimentell teater. Studio des Champs-Élysées anförtroddes åt Louis Jouvet för det konstnärliga ledarskapet, därefter till Kommisarjevski och sedan till Gaston Baty från den 28 mars 1924 till den 14 april 1928.
Sedan 1966 har direktörerna för Comédie des Champs-Élysées varit Claude Sainval, Guy Descaux, Jacqueline Cormier, Michel Fagadau (assisterad av Viviane Elbaz från 1997 till 2005) och Stéphanie Fagadau-Mercier.